En månads tystnad ..

För exakt en månad sen fyllde jag år något jag tänkte fira med en stor hemmaförfest hos mig med alla vänner jag gillar att ha omkring mig.
Dessvärre så hade några andra andra planer.

Trots att jag bett ett par av mina närmaste vänner om att inte få någon överaskning, speciellt då jag verkligen verkligen inte gillar såna, så anordnades det en bakom ryggen på mig.
Fine, jag vet nu varför och vem som kom med idén, och det var ingen av dem jag sagt det till.
Däremot tycker jag att de jag sagt det till kunde gjort lite mer för att hindra den än att skriva "han gillar inte överraskningar men någon gång måste han väl lära sig", eller skicka ett massmail och ringa runt till mina vänner dagen innan om att de inte alls ska hem till mig, utan istället till överraskningsfesten.

De kunde ha sagt: Nej, detta tar vi avstånd från, detta är inte det Patric vill, vi kommer åka hem till Patric och festa där som han vill, ni andra får gärna styra upp något som vi kan gå till gemensamt sen innan den stora festen.

Men, det gjorde de inte. Inte alla iallafall.
Istället så fortsatte de på överraskningstemat och lämnade mig ensam.
Nu ska inte jag utmåla mig som offer riktigt. Jag fick reda på om överaskningen av ett misstag av en som försa sig.
Men det var bra, då kunde jag ställa in min ursprungliga plan: att trots min ansträngda ekonomi skaffa tårtor åt 30 pers.
Jag hade dock väntat mig att åtminstånde 5 personer hade dykt upp hemma hos mig: De jag sagt att jag inte ville ha en överaskning till. Det kom en.
Jag vet inte varför de andra körde på, kanske för att de hade hoppats på att jag skulle bli glad och ge dem äran och göra dem nöjda med sig själva, att de för en gångs skull lyckats med att ge mig en överaskning.. Självgodhet alltså..

För det var fan ingen som tänkte på mig just då.
Jag hade mått psykiskt dåligt hela september pga arbetslösheten, bristen av pengar, för paniken över att inte ha någon framtid säkrad.. Jag behövde verkligen en egoboost i form av en lyckad fest som folk skulle prata om i efterhand..

Allt detta som hänt har lett till att två personer, två personer som jag kallat bästa vänner i många sammanhang, två personer som till ganska stor del är anledningen till att jag bor här i stockholm överhuvudtaget, två personer som borde känna mig och veta vad jag vill och inte vill, nu inte pratar med mig längre.
De vill att jag ska be dem om ursäkt.

Ja, ni läste rätt: de vill att jag ska be dem om ursäkt för att de inte uppfyllt sina plikter som vänner och gjort som jag ville för en gångs skull. På min egen födelsedag, den enda dagen jag verkligen avskyr mer än någon annan dag..
Är det verkligen så det ska vara?

Jag ska säga att jag är inte den första som ska säga förlåt.
Jag skickade ett mail till folk som var på överaskningsfesten för att be om ursäkt för mitt beteende då, folk som blivit inblandade i något de inte visste skulle bli katastrof.. Det gjorde jag dagen efter festen.

Jag har däremot inte fått någon som helst förklaring av mina vänner om varför de inte satte stopp för det mer.

De har däremot visat sig väldigt vuxna och tagit bort mig som vän på facebook (oh no, hur kan de göra något sånt allvarligt?!).

Först då jag får en förklaring till varför de gjorde som de gjorde och kanske till och med säger förlåt, först då kommer jag be dem om ursäkt..

Där är min historia iallafall, direkt från mig, inte via omvägar och omskrivningar som alltid blir i andra och tredjehandsinfo som sprids bland rykten och annan skit.

Reaktioner:

1 kommentarer:

  1. Selma S

    Du har fått flera förklaringar, men dom uppföljer inte de kriterier du satt. Du har bestämt dig för att köra på självömkan och för det behöver du syndabockar. Nu har du fått dom, lev med det som resten av oss och tänk på att du har sårat och svikt folk också. När du väl ser saker ur en annan synvinkel kommer du att förstå varför ursäkten och förklaringen du väntar på aldrig kommer att komma.

     

Skicka en kommentar

 
 
Totalt antal besökare: | Antal besökare idag:
(c) Patric Franksson 2010