Telefonskräcken

Varning, följande inlägg innehåller mycket text och inga bilder ..



Idag och igår har jag suttit där, med paniken och ångesten över att behöva ringa och presentera mig. Jag vet att många tycker att det är skitlöjligt, men ju närmare jag kommer till punkten då jag måste presentera mig, desto mer panik får jag.

Vad grundar det sig i då?
Jag har funderat jättemycket på det under det här halvåret då jag varit mer eller mindre tvingad att utföra denna handling.
För hur svårt kan det vara att ringa någon? Jävligt svårt, kan jag säga!
Jag har aldrig varit en telefonmänniska, jag blir lätt distraherad och lyssnar sällan på den som pratar där på andra sidan (i de få fall då jag blir uppringd).
Jag tycker det är tråkigt att prata... helt enkelt.
Och om nån nu ringer upp mig, så väljer jag hellre att samtalet går till voicemail eller att personen skickar ett sms (hint, hint!).

Oftast skjuter jag på att ringa tills det är för sent, något bara jag i slutänden tar skada av.
Men hey, hellre det än att utsätta sig för den där skiten!
Det som är jättemärkligt är att jag absolut inte har några problem att ta kontakt med folk ansikte mot ansikte. Tvärtom!
Det är just det här med att inte se personen som är värst.
Finns det kanske en djurisk instinkt av att det blir ett obehag av att inte se personen?
Telefoner har ju bara funnits i 150-200 år, så det är väl inte helt omöjligt?
När vi åker buss så kollar vi gärna på personen som hoppar på vid hållplatsen, även om vi hör och vet att det är nån som gått på, så tittar vi upp för att verifiera det.
Litar vi inte på hörseln? Måste vi kombinera hörandet med synen för att känna sig trygg?
Det kanske är här agnarna skiljs från vetet, evolutionen sållar bort de som inte kan använda sig av sina naturliga organ?

Beats me .. verkligen!

Men det hjälper inte mig nu.
Idag satt jag där igen, när klockan klämtade och undrade vad fan jag höll på med.
Paniken från i höstas kom tillbaka, jag satt och skakade och huvudet blev tomt på allt jag skulle säga.. så jag googlade på det.
Inte helt oväntat kom jag fram till att det rör sig om social fobi.
Kanske inte så grov som man kan tänka sig när man föreställer sig personer med social fobi, men väl en del av det, absolut!

Jag tror även en viss del med det är att jag skäms för mitt tal, att jag blivit så trött på att folk alltid ”mobbar” mig för att jag är smålänning och pratar som en sån ska göra.
Det har helt enkelt blivit så att jag hellre är tyst.. iallafall på senare tid, denna delen av problemet fanns ju inte riktigt när jag bodde i Småland.
Och varför skulle det vara ett hinder nu? Smålänningar är ju kända för att vara arbetssamma och slitstarka! (Tänkte skriva dryga, men ordvalet hade blivit lite väl fel ;))
Sen kanske det har något med nån händelse långt bak i tiden, så som vissa paniker alltid är grundade på, traumatiska händelser.
Nu kan jag inte komma på någon speciell händelse, mer än att jag inte fick använda telefonerna hemma pga det var så dyrt å allt vad det hette.. men det är nog mer ett klassiskt barndomsminne än en traumatisk händelse.
Något däremot som faktiskt kan räknas till traumatisk händelse är att min pappa alltid använde sig av telefonen för att kontakta oss, och inte nog med det.. han var tvungen att dynga ner sig varje gång också, vilket gjorde att personen i andra änden när man svarade var en otrevlig och dryg jävla idiot som satt och lipade.. Vad tror ni? Är jag inne på rätt spår här nu?

Detta kan nog ha en del av det att göra, att jag undermedvetet tror att det kan vara den där typen som svarar, jag ser ju inte personen så jag kan ju inte verifiera att det faktiskt inte är så.
Jag vet ju att det med absolut största sannolikhet inte är han som kommer svara.. men ändå..

Nu vet jag ju att det är en hyfsat korkad idé att dynga ner sig innan de viktiga samtalen, men jag måste erkänna att det skulle kännas JÄVLIGT skönt att kunna göra så.
Men det kommer jag inte, så ni behöver inte oroa er.. jag har alldeles för många dåliga minnen om vad som kan hända om man gör så.

Att man sen måste presentera sig med sitt namn tycker jag också är svårt, då har man inget att skydda sig bakom (som man har på internet, där man kan heta vad fan som helst, tillexempel).
Att jag sen inte har ett dussinnamn som Daniel Nilsson (no offence Nisse, men jag kom inte på något annat vanligt namn) är ju också tråkigt, särskillt när man i dessa tider kan få fram vilken jäkla information om vem som helst .. o det blir ju inte direkt svårare om man har ett unikt namn, som jag.. haha.

En annan sak jag märkt på senaret tid är dock att jag har lättare att ringa och svara om jag kan stödja mig bakom något, som ett företag tillexempel.. bara det blir mindre personligt.
Jag har heller inga direkta problem att prata inför en stor grupp, tvärtom.. men där har jag lärt mig hur jag ska hantera det... och, återigen, jag SER dem jag pratar med.

Jag trodde jag hade en lösning på problemet när jag köpte ny telefon.
Nytt o fräsht är alltid en bra nystart, tänkte jag.
Och det funkade!
Jag pratade mycket mer i telefon då, ringde till och med upp missade samtal, till folks stora förvåning. .. men ..erhm .. ja. Det var ju fortfarande lika tråkigt.
För mig känns det som en gudagåva att telefoner blir mer och mer integrerade med internet.. det innebär ju i sin tur att man kan kontakta folk via skrift .. för det kan jag, inga problem där inte!

Men .. det var det där med att ringa upp någon man inte känner.

Hur gör ni?
Kom igen, jag vill ha tips nu (dock inte det där idiotiska om att ringa på måfå, det funkar inte på mig.. däremot gärna vad ni gör för att värma upp, för att trigga ert självförtroende) .. ni får vara anonyma om ni vill och jag läser alla kommentarer!
Jag vet att jag inte är ensam om detta..

Reaktioner:

5 kommentarer:

  1. S o f i e

    Jag har också telefonskräck! så du är verkligen inte ensam ;). Svarar aldrig när det är dolt nummer och helst inte annars heller. Ringa upp är ju ännu värre :(. Jag vill också ha tips alltså ^^

     
  2. oljo

    Här har du en till som hatar att ringa och ibland blir nervös när det är ett okänt nummer. Höll t.o.m. på att svimma i vissa fall.
    Nu mera är det inte så svårt längre, dels har jag vant mig antar jag, sedan har jag slutat presentera mig med mitt fulla namn, förnamnet räcker imho, eller göra som jänkarna, bara säga hallå, funkar rätt bra också. Då måste den andre presentera sig först.

     
  3. Anonym

    Hej!
    Jag har använt telefonen som ett arbetsredskap i över 20 år ändå kan det fortfarande vara svårt att ringa vissa samtal så det är helt OK och tycka att det är jobbigt och ringa upp någon även om det kan tyckas vara den enklaste saken i världen. Tyvärr är detta något som blir vanligare då just e-mail och sms används allt mer för att kommunicera människor emellan. Mitt tips är att planera samtalet innan och öva på vad du ska säga. Jag gör så fortfarande än idag när jag vet eller känner på mig att det kan bli ett jobbigt samtal. Detta gäller även när jag ska träffa kunder inför en förhandling eftersom jag jobbar med försäljning. Jag tränar helt enkelt på vad jag ska säga och försöker att gå igenom samtalet. När det gäller att presentera sig är det bra att träna in en fras som du kan användas i alla lägen. Skriv upp vad du vill säga (men läs inte innantill vid samtalet) och träna på vad du ska säga innan du ringer upp. Då känner du dig säkrare och mer tillfreds. Träna på någon polare eller någon du känner därför att det är konstigt nog alltid svårare än att ringa någon helt okänd. Ta t.ex. alla som talar in mobilsvar utan att de har bestämt i förväg vad de ska säga, något mer tamt får man ju leta efter. Det blir alltid konstiga och fåniga meddelanden som ingen begriper. Lycka till!
    M

     
  4. Dryden

    Skriv ett manus där du tydligt ser vad du vill förmedla med samtalet. Det kan vara ett steg till att bli mer säker på både sig själv och innehållet. Bolla också lite argumentationsidéer och "plugga in" tänkbara enklare frågeställningar som kan uppstå av motpart. Söker du jobb? Framställ samtalet så du kan samla accepter lite här och var, där motparten "tvingas" svara ja. Brukar användas flitigt i säljsamtal både över telefon och ansikte mot ansikte.

    Sedan brukar jag tänka på något kul innan jag ringer, motparten hör direkt om man ringer med ett leende eller inte. "Dagens ordvits" på Facebook är ett alternativ ;) , eller bara något underhållande på Youtube. Glad ska du vara, hur du blir det vet du bäst själv.

    Papper och penna fram, bästa minnet när ditt eget sviktar. Och det kommer det att göra om det förmedlas massor av information. Basic.

    Och öva såklart. Och hur fan övar man och blir vän med motparten? Ring mobila kundtjänsten hos din operatör och ställ meningslösa dumma frågor. Det kan vara ett sätt att träna upp presentation, argumentation och avslut på samtalen plus att faktiskt våga.

     
  5. Zandra

    Jag känner SÅ igen mig i det du skriver. Jag hatar att prata i telefon med folk jag inte känner.

    Vänner kan jag ringa till, men folk jag bara känner löst eller inte alls skiter jag helt enkelt i att ringa till ^^ Det är min lösning på problemet. Feg kanske, men va fan :P

    Ringer helst inte eller svarar i telefon på jobbet heller. Och kan oftast undvika det.

    Där emot har jag lärt mig att våga svara i mobilen när det ringer okända eller dolda nummer. Förut svarade jag aldrig då. Kollade upp numret på nätet och var det något företag/telefonförsäljare la jag in det i telefonboken som "svara INTE". Hehehe, på så sätt visste jag när de ringde igen att det inte var något viktigt, och efter några försök ger de alltid upp och jag slapp prata med dem :)
    Men som sagt, jag har lärt mig att våga svara ändå. Det ringer väldigt få telefonförsäljare till mig så oftast är det något viktigt när ett okänt nr ringer.

     

Skicka en kommentar

 
 
Totalt antal besökare: | Antal besökare idag:
(c) Patric Franksson 2010