Har ni någonsin tänkt på hur man ska avsluta saker efter sin bortgång?
Published söndag 29 mars 2009 by Patric in tankar.. jag vet inte .. men .. av någon anledning så har mina tankar hamnat i det tänkandet två gånger den senaste månaden.
En gång när jag åt middag med en av mina bästa vänner efter ett biobesök förra helgen, och nu senast ikväll, efter att ha sett "The Bucket List".
Det känns konstigt att som 26åring tänka på sin egen bortgång, men på något sätt så känns den närmare än någonsin.. döden lurar alltid runt hörnet oavsett om man vill eller inte.
Så, frågan är: Hur avslutar man allt påbörjat?
Visst, i det materiella livet så avslutas det "naturligt" iomed att man inte dyker upp längre; Jobbet, vänner, familj ..
Men i det virtuella livet?
Det är väl ingen hemlighet direkt att jag har levt två liv de senaste 12 åren.. kanske inte två liv i en dålig bemärkelse då jag faktiskt ändrat mitt materiella liv till att gå samman med det virtuella.
Jag har i dagsläget 445 vänner på facebook, 190 kontakter på msn, 320 på ICQ och åtskilliga spridda skurar på diverse andra forum, communitys och annat man hängt på de senaste åren.
Okej, på Facebook har jag en regel att jag inte är "vän" med någon jag inte känner personligen, och jag har hållt det, det innebär att de flesta där kommer få reda på min bortgång förr eller senare (via 3parts-regeln, att alla känner någon inom tre vänners linjer).
Men resten då?
Det finns ju en lösning, den är att skriva upp alla koder och användarnamn man har till allt, så får nån stackare sitta och sköta det där på bästa sätt, eller så lägger man ut allt offentligt så att alla som känner mig får ta del av mitt liv, kanske kan något gott komma ur ens innersta tankar?
Jag vet inte .. jag läser boken "P.S I Love You" som handlar om en tjej i 30års-åldern, vars make går bort och, som en dag, får 12 brev skrivna av honom som innehåller saker som hon ska göra under en 12 månadersperiod, och den får mig osökt att tänka på efterlivet.
Ska man lägga tidsbestämda blogginlägg som skrivs efter man gått bort?
Skulle det uppröra folk?
Help me out here.. jag vet ju att vi som skriver bloggar har en viss makt, det är ju ändå 30-80 per dag som läser min blogg, och jag vet ju (även om Ni inte kommenterar) att det man skriver sätter sina spår.
Jag vet att det inte är ofta jag är såhär brutalseriös här, men nu ber jag faktiskt er tycka till.
Vad är det bästa man kan göra?
Hur vill Ni själva ha det?
Just döden berör ju oss alla, och man ska inte vara rädd för att prata om den.
IM GONNA LIVE FOREVER......eller inte, men d e fan knepigt, vad är rätt o vad e fel? Känns väldigt elakt att be nån göra det liksom, ta bort ens existens, blir det inte värre för den personen då? Och vill folk att man ska tas bort, varför itne ha kvar facebook o låta ens vänner ha det som en minnesplats dom kan skriva av sig på eller liknande? Jag är kluven o har inge bra svar, det som händer, händer liksom....someday we are all gonna sleep with the fishes!
När min lillebror plötsligt gick bort i en bilolycka så var det många som skrev till honom på hans sida på nightlife. Det var en tröst för oss som var kvar. hans familj. Att se hur många som han faktiskt betydde nått för.
Att veta att han hade vänner sm brydde om honom och som skrev om minen med honom som vi inte visste. Lära känna den sidan av sin släkting som man visar vännerna och inte föräldrarna/syskonen. Många skickade sms till hans mobil oxå.
Vi hade en minneshögtid på hans födelsedag som var strax efter dödsolyckan. Vi visste inte hur vi skulle göra med den. Hur spenderar man nåns födelsedag som nyss dött?
Så vi gjorde en minnesgudstjänst i kyrkan för honom. Den var inte religös på nått sätt utan alla som ville var välkomna dit.
Många spelade upp låtar de skrivit till honom, dikter osv. Var jättefint. Vi blev väldigt förvånade över att det var sååå många som komm som vi inte visste vilka de var men som kom fram och berättade hur de kände honom. Vi la ut datumet för gudstjänsten på hans sida så alla som var in där och skrev såg detta och det spred sig som en löpeld. Folk från över hela sverige kom.Detta var ovärderligt för våra föräldrar.
En förälders största skräck är nog att deras barn som de för alltid kommer att sörja kommer att glömmas bort. De går fortfarande in på hans sidor på nätet och läser.
Det är en stor tröst med tanke på hålet man har fått i själen och som för alltid kommer finnas där.
Mina vänner och min brors vänner har gått vidare sedan hans bortgång på ett helt annat sätt än vad jag och min familj har.
Vi firar alltid högtider utan honom.
Nått man aldrig vänjer sig vid och på hans födelsedag så kan vi inte våldgästa honom på morgonen med en tårta längre för främlingar öppnar hans ytterdörr.
man förstår inte det enorma tomrummet förrens man har upplevt det. jag hoppas att du och din familj slipper uppleva det. jag önskar inte ens detta till min värsta fiende.
Å föräldrar ska inte behöva begrava sina barn!
Hmm.. hur ska jag svara på den frågan? Jag har trots allt varit med om mkt sorg i mitt rätt så korta liv. Jag borde ju veta kan man tycka.
Saken är den att jag tror att dem som vill minnas en anhörig sörjer hela livet. Högtider blir helt plötsligt svåra att genomlida. Men trots allt lever vi i nuet, du och jag och alla andra, och när vi en dag försvinner.. så kommer vi bli ihågkomna för dem vi var av dem som bryr sig. Men nu, just här och nu, lever vi och vi gör det bästa av våra fjuttiga liv. Det är i sådana här sammanhang som jag själv ser människan som så liten och betydelselös. Men alla gör avtryck på historien och på andra människor. That´s what life is all about in the end.
Kom kanske ifrån ämnet lite, men visst kan det ha sina fördelar som föregående skrev med facebook osv. Kanske ngt man får föra in i sitt testamente eller liknande avskedsbrev eller så? Bara en tanke.
Kraam hest
man har ju haft en del bortgångar i sitt liv även jag med mina ynka snart 20 år... Och det känns ju lika tungt varje gång, och jag saknar de vänner och släktingar som gått bort som man lärt känna, jag kommer aldrig riktigt kunna släppa dem helt även om det kanske inte alltid syns så tänker jag väldigt väldigt ofta på alla ljusa minnen man har haft tillsammans med dem.
att communityn som man är med på tas bort efter sin död tror jag inte hjälper speciellt mycket, jag tror snarare att det är ett bra forum för ens nära och kära som någon kommenterade här med att få en chans att ventilera sig i. att man får en chans att rensa sina minnen och få andra att minnas dem med.
Visserligen är det bara vad jag tror, men det har hjälpt mig igenom sorger att se från andras kommentarer att denne människa var lika underbar mot andra som den var mot mig. :]
Dessa rader du skriver är stora delar av den tunga tid jag haft som jag känner igen mej i dina rader. Trodde jag var ensam i allt detta med funderingar. Livsfrågor har dykt upp och döden är väldigt ångestladdat för mej nu och många tankar kring den uppstår. Idag lever jag en dag i taget och för många övlerlever idag inte det min mor precis gått igenom så det är känsligt ämne för mej. Genom mina vänner på olika communityn , kan nämna facebook då som gett mej stort stöd. Stödet gör mycket och man vet vilka som bryr sig. Skulle det hända mig något så får den väl bli kvar tills sidan konkar eller någon tar bort mej. Som många säger så kan det vara ett sätt hedra den bortgångna. Om man inte når graven eller så.
Kännt mej som en knäppgök när man tänker sådana djupa tankar i den ålder man är i nu. Påverkas ju utifrån av allt som händer och hänt omkring mig.
Nu känner jag mig inte ensam längre, är fler som tänker...inom detta.
Tack Patric