Jag fick den frågan häromdagen.
Blev lite paff faktiskt .. jag har ingen aning om vart jag får den ifrån, jag tycker ju själv inte att jag är särskillt kreativ.. utåt sett.
Men så började jag tänka lite på det: Jag är en idéspruta utan dess like.
Har jag bara någon som förvaltar idéerna så kan det gå hur långt som helst tror jag.. och det är rätt stora grejer på gång på jobbet nu.. heh.
Iallafall, personen som frågade frågade vad mina föräldrar gör, eftersom jag nu är sån så borde ju de vara nån form av konstnärer.. eller?
Inte riktigt va?
Snarare tvärtom.. det är väl de som satt stopp för min kreativitet .. eller försökt iallafall :P
Jag minns när jag berättade för mamma att jag skulle starta en vimmelsida (växjövimmel) så sa hon: "Men herregud, tänk på vad folk kommer säga om dig när du springer runt med en kamera på krogen..."
Erhm .. ett par månader senare så hade jag den populäraste vimmelsidan i stan (av tre ;)). Folk pratar fortfarande om den .. hah!
Jag tror starkt på att om man har en idé på en positiv förnyelse så ska man genomföra den.. Det var ju samma sak med bejbi .. det fanns jättemånga sidor som hade samma sak, men det jag gjorde var att satsa på kvalité, och fortsätta köra mitt race!
Fler joinade mig och nu, 2 år senare så är det en enorm succé! Det hade inte gått utan de som anslutit till skaran; Gis, Cam, Lars och Aleks.. tack! :)
Ja, mamma .. vad tänker folk egentligen? I don´t care! ;)
Kan inte alla sluta vara så svenska.. jag är så trött på det typiskt svenska beteendet, att man inte får sticka ut. Störtlöjligt!
Jag tror inte det har så mycket med ens bakgrund att göra heller iofs, en person som växer upp bland kreativa människor behöver ju inte nödvändigtvis bli det.
Och, jag ÄR jävligt kreativ .. det är bara det att jag håller inne med det mesta, även om en del sipprar ut.
Förhoppningsvis kommer ni se resultatet av en del av min kreativitet i en konferenslokal nära dig inom ett halvår.. typ.
Oj va jag svamlar .. eh .. ska nog sova, är lite övertrött här!
Natti!
Jo, jag har ett Tele2 abbonemang sen ungefär ett år tillbaka (har haft Europolitan, Vodafone och Telenor fram tills jag bytte).
Tele2-abbonemanget har varit sjukt billigt, fram tills för två månader sen, då jag helt plötsligt började få räkningar på 1700kr (!).
Det upprepade sig månaden efter och den stora skurken var mobil-surf.
Tele2 har vett att ta betalt för att jag ska kunna surfa mobilt: 15kr/MB (!)
Även om jag surfar med Opera mini, så hade jag ändå hamnat på 68mb i månaden, det är fan stört.
Så, jag kikade lite vad de har för paketpriser och hittar därmed Tele2 MobilSurf mini som kostar 29kr/månaden. I det så ingår 200mb och efter det kostar det 1:69kr/MB.
Vänta nu.. 1:69kr/MB?
Det skiljer alltså nära 13kr/MB om du tecknar ett tillvalsavtal?!
Hur fan kan det vara möjligt?
Jag beställde iallafall det paketet, även om jag vet att jag kommer gå över den där gränsen (särskillt sen jag skaffade e-buddy som jag letat efter så länge), så kommer det bli betydligt billigare än tidigare.
Galet stört att de kan göra så!?
Det jag stör mig på är att jag är övertygad om att de höjt priserna skitmycket senaste året, för när jag hade Telenor surfade jag skitmycket och det kostade knappt någonting.
Jäkla i-landsproblem, men helt allvarligt, jag skiter faktiskt i barnen i Afrika..
Har ni sett den nya en-kronan?
Det första som slog mig när jag såg den var att den saknar själva kronan, den har istället ränder på.. eh.. frånsidan.
Hur ska man då kunna göra krona eller klave?
Nu blir det ju .. krona eller.. eh.. ränder?
Å vad fan står det på baksidan?!
”DEN UNDERBARA SAGAN OM ETT LAND PÅ ANDRA SIDAN HAFVET" Finland 2009
WTF!
En snabb googling över det visar att det är för att det är 200år sen Finland blev självständigt från Sverige.. erhm .. okej, rätta mig om jag har fel, men var inte det svenska nederlaget i kriget mot ryssland ganska förödmjukande?
Vi förlorade en fjärdedel av svenska befolkningen och en tredjedel land.
Är det något man verkligen vill trycka upp på ett mynt?
Nåja.. jag kommer iallafall fortsätta undra över vad jag ska säga istället för krona eller klave.
Jag har funderat över varför jag aldrig blir erbjuden en kompis kompis att djeta med.
Många andra får erbjudanden om blind dates osv men för mig är det stendött.
Varför är det så?
Är jag en så sjukt komplicerad kille att ingen hittar någon de tror jag passar med, eller är det så att ingen vill ge mig chansen för jag är så bra att de vill behålla mig för sig själva?
Jag tror nog att du sitter där och läser och tänker; "hmm .. han har ju fan rätt!"
Hur tänker du själv då? Jag menar, nååååågon måste väl ändå tycka att jag skulle funka med en av era bekanta?
Eller är ni rädda om dem? .. eller mig? .. erhm..
Nu ska jag inte säga att jag aldrig varit på blinddate, det har jag.. för länge sen!
En gång var det en tjej som jag var lite förtjust i som lite oväntat tyckte jag kunde gå på blinddate med en kompis till henne, som hon tyckte passade utmärkt med mig. Schysst tänkte jag och tackade ja.
När jag sedan på kvällen det gällde, stod där och letade efter den blå jackan så knackade plötsligt en mig på axeln.
Då visar det sig att den här tjejen HELT missuppfattat mig.
Hon hade hookat mig med en kille.. nu är ju inte jag så jättekänslig så vi tog o fullföljde ”dejten” med en fika och vi kom väldigt bra överens, så på så sätt så hade hon ju rätt, vi passade rätt bra ihop.. ja förutom den lilla detalj att jag inte är homosexuell :P
Men ja.. man kan ju inte alltid ha rätt varje gång.
Sen har det även hänt att jag ringt en vän för att täcka in för mig av olika anledningar, ja.. eftersom det är en blinddate så vet personen ändå inte hur jag ser ut .. haha.
Sen att personen som täcker upp för mig schabblar till det och glömmer bort dejten bara nån månad senare då de springer ihop på en camping så.. ja .. det är hans problem ;)
Men nu har jag bestämt mig, är nån så vänlig att den erbjuder en av sina vänner till mig så kommer jag tacka ja, jag menar, trevligt sällskap och något att göra är väl aldrig fel?
Så, har du någon vän över som du vill låna ut till mig en stund.. bring em´ oooon!
.. jag vet inte .. men .. av någon anledning så har mina tankar hamnat i det tänkandet två gånger den senaste månaden.
En gång när jag åt middag med en av mina bästa vänner efter ett biobesök förra helgen, och nu senast ikväll, efter att ha sett "The Bucket List".
Det känns konstigt att som 26åring tänka på sin egen bortgång, men på något sätt så känns den närmare än någonsin.. döden lurar alltid runt hörnet oavsett om man vill eller inte.
Så, frågan är: Hur avslutar man allt påbörjat?
Visst, i det materiella livet så avslutas det "naturligt" iomed att man inte dyker upp längre; Jobbet, vänner, familj ..
Men i det virtuella livet?
Det är väl ingen hemlighet direkt att jag har levt två liv de senaste 12 åren.. kanske inte två liv i en dålig bemärkelse då jag faktiskt ändrat mitt materiella liv till att gå samman med det virtuella.
Jag har i dagsläget 445 vänner på facebook, 190 kontakter på msn, 320 på ICQ och åtskilliga spridda skurar på diverse andra forum, communitys och annat man hängt på de senaste åren.
Okej, på Facebook har jag en regel att jag inte är "vän" med någon jag inte känner personligen, och jag har hållt det, det innebär att de flesta där kommer få reda på min bortgång förr eller senare (via 3parts-regeln, att alla känner någon inom tre vänners linjer).
Men resten då?
Det finns ju en lösning, den är att skriva upp alla koder och användarnamn man har till allt, så får nån stackare sitta och sköta det där på bästa sätt, eller så lägger man ut allt offentligt så att alla som känner mig får ta del av mitt liv, kanske kan något gott komma ur ens innersta tankar?
Jag vet inte .. jag läser boken "P.S I Love You" som handlar om en tjej i 30års-åldern, vars make går bort och, som en dag, får 12 brev skrivna av honom som innehåller saker som hon ska göra under en 12 månadersperiod, och den får mig osökt att tänka på efterlivet.
Ska man lägga tidsbestämda blogginlägg som skrivs efter man gått bort?
Skulle det uppröra folk?
Help me out here.. jag vet ju att vi som skriver bloggar har en viss makt, det är ju ändå 30-80 per dag som läser min blogg, och jag vet ju (även om Ni inte kommenterar) att det man skriver sätter sina spår.
Jag vet att det inte är ofta jag är såhär brutalseriös här, men nu ber jag faktiskt er tycka till.
Vad är det bästa man kan göra?
Hur vill Ni själva ha det?
Just döden berör ju oss alla, och man ska inte vara rädd för att prata om den.