Personligt med Patric Franksson

Varning, följande inlägg innehåller mycket text och inga bilder ..



Idag och igår har jag suttit där, med paniken och ångesten över att behöva ringa och presentera mig. Jag vet att många tycker att det är skitlöjligt, men ju närmare jag kommer till punkten då jag måste presentera mig, desto mer panik får jag.

Vad grundar det sig i då?
Jag har funderat jättemycket på det under det här halvåret då jag varit mer eller mindre tvingad att utföra denna handling.
För hur svårt kan det vara att ringa någon? Jävligt svårt, kan jag säga!
Jag har aldrig varit en telefonmänniska, jag blir lätt distraherad och lyssnar sällan på den som pratar där på andra sidan (i de få fall då jag blir uppringd).
Jag tycker det är tråkigt att prata... helt enkelt.
Och om nån nu ringer upp mig, så väljer jag hellre att samtalet går till voicemail eller att personen skickar ett sms (hint, hint!).

Oftast skjuter jag på att ringa tills det är för sent, något bara jag i slutänden tar skada av.
Men hey, hellre det än att utsätta sig för den där skiten!
Det som är jättemärkligt är att jag absolut inte har några problem att ta kontakt med folk ansikte mot ansikte. Tvärtom!
Det är just det här med att inte se personen som är värst.
Finns det kanske en djurisk instinkt av att det blir ett obehag av att inte se personen?
Telefoner har ju bara funnits i 150-200 år, så det är väl inte helt omöjligt?
När vi åker buss så kollar vi gärna på personen som hoppar på vid hållplatsen, även om vi hör och vet att det är nån som gått på, så tittar vi upp för att verifiera det.
Litar vi inte på hörseln? Måste vi kombinera hörandet med synen för att känna sig trygg?
Det kanske är här agnarna skiljs från vetet, evolutionen sållar bort de som inte kan använda sig av sina naturliga organ?

Beats me .. verkligen!

Men det hjälper inte mig nu.
Idag satt jag där igen, när klockan klämtade och undrade vad fan jag höll på med.
Paniken från i höstas kom tillbaka, jag satt och skakade och huvudet blev tomt på allt jag skulle säga.. så jag googlade på det.
Inte helt oväntat kom jag fram till att det rör sig om social fobi.
Kanske inte så grov som man kan tänka sig när man föreställer sig personer med social fobi, men väl en del av det, absolut!

Jag tror även en viss del med det är att jag skäms för mitt tal, att jag blivit så trött på att folk alltid ”mobbar” mig för att jag är smålänning och pratar som en sån ska göra.
Det har helt enkelt blivit så att jag hellre är tyst.. iallafall på senare tid, denna delen av problemet fanns ju inte riktigt när jag bodde i Småland.
Och varför skulle det vara ett hinder nu? Smålänningar är ju kända för att vara arbetssamma och slitstarka! (Tänkte skriva dryga, men ordvalet hade blivit lite väl fel ;))
Sen kanske det har något med nån händelse långt bak i tiden, så som vissa paniker alltid är grundade på, traumatiska händelser.
Nu kan jag inte komma på någon speciell händelse, mer än att jag inte fick använda telefonerna hemma pga det var så dyrt å allt vad det hette.. men det är nog mer ett klassiskt barndomsminne än en traumatisk händelse.
Något däremot som faktiskt kan räknas till traumatisk händelse är att min pappa alltid använde sig av telefonen för att kontakta oss, och inte nog med det.. han var tvungen att dynga ner sig varje gång också, vilket gjorde att personen i andra änden när man svarade var en otrevlig och dryg jävla idiot som satt och lipade.. Vad tror ni? Är jag inne på rätt spår här nu?

Detta kan nog ha en del av det att göra, att jag undermedvetet tror att det kan vara den där typen som svarar, jag ser ju inte personen så jag kan ju inte verifiera att det faktiskt inte är så.
Jag vet ju att det med absolut största sannolikhet inte är han som kommer svara.. men ändå..

Nu vet jag ju att det är en hyfsat korkad idé att dynga ner sig innan de viktiga samtalen, men jag måste erkänna att det skulle kännas JÄVLIGT skönt att kunna göra så.
Men det kommer jag inte, så ni behöver inte oroa er.. jag har alldeles för många dåliga minnen om vad som kan hända om man gör så.

Att man sen måste presentera sig med sitt namn tycker jag också är svårt, då har man inget att skydda sig bakom (som man har på internet, där man kan heta vad fan som helst, tillexempel).
Att jag sen inte har ett dussinnamn som Daniel Nilsson (no offence Nisse, men jag kom inte på något annat vanligt namn) är ju också tråkigt, särskillt när man i dessa tider kan få fram vilken jäkla information om vem som helst .. o det blir ju inte direkt svårare om man har ett unikt namn, som jag.. haha.

En annan sak jag märkt på senaret tid är dock att jag har lättare att ringa och svara om jag kan stödja mig bakom något, som ett företag tillexempel.. bara det blir mindre personligt.
Jag har heller inga direkta problem att prata inför en stor grupp, tvärtom.. men där har jag lärt mig hur jag ska hantera det... och, återigen, jag SER dem jag pratar med.

Jag trodde jag hade en lösning på problemet när jag köpte ny telefon.
Nytt o fräsht är alltid en bra nystart, tänkte jag.
Och det funkade!
Jag pratade mycket mer i telefon då, ringde till och med upp missade samtal, till folks stora förvåning. .. men ..erhm .. ja. Det var ju fortfarande lika tråkigt.
För mig känns det som en gudagåva att telefoner blir mer och mer integrerade med internet.. det innebär ju i sin tur att man kan kontakta folk via skrift .. för det kan jag, inga problem där inte!

Men .. det var det där med att ringa upp någon man inte känner.

Hur gör ni?
Kom igen, jag vill ha tips nu (dock inte det där idiotiska om att ringa på måfå, det funkar inte på mig.. däremot gärna vad ni gör för att värma upp, för att trigga ert självförtroende) .. ni får vara anonyma om ni vill och jag läser alla kommentarer!
Jag vet att jag inte är ensam om detta..