En konstig känsla ..

 .. av närvaro. 

Jag började känna det igår kväll. En jättekonstig känsla av att du är nära, eller nått sånt. Skumt att skriva och förklara. Men .. den är där iallafall. 

Tyckte det var jobbigt att köra förbi avfarten till Finspång häromdagen, ville egentligen bara svänga av och önska att allt var som förr. Men .. nej. 

Fan..

 .. jag känne fortfarande att jag vill dela allt kul som händer med dig. 

Att stå på en strand med omgiven av bra musik och härliga människor. Men du saknas. Fan. Varför ska allt vara så inutavhelvetes svårt för?! 

Det nya normala..

 .. verkar vara att ibland tänka och minnas bra grejer, sakna och vara ledsen. 

Men .. får lära mig att leva med det.

Ventilation

 Jag behöver ventilera lite vad som har hänt. 


I fredags la du till mig som vän på Facebook. Från ingenstans, inget mail eller nått som sa att vi skulle kanske behöva prata eller så. En vänförfrågan, från ingenstans. 

Jag svarade inte på den för jag tänkte att snart kommer väl ett mail som förklarar varför den skickades. Men nej. 

Istället drar du tillbaka den idag (söndag) och blockar mig helt. 

Alltså. Lägg ner. Är du 16 år gammal eller? Du visar gång på gång att du är så fruktansvärt omogen i ditt beteende. Har du någonsin stannat upp och funderat på hur du är? 

Du har fem år kvar tills du är 40. Kom igen nu, visa på lite personlig utveckling nu. Du kan det här, du vill det men du klamrar sig fast vid det här barnsliga beteendet gång på gång. 

Jag hann förresten se att du var i Stockholm med i helgen innan blocken kom. Det gör det hela ännu mer intressant. 

Jag försöker verkligen ta mig förbi dig, att se mitt eget värde och övertala mig själv att jag är värd bättre än det här. Men ändå faller jag, gång på gång. Det går inte en dag utan att jag tänker och processera över det här som hänt senaste två åren. Fatta vad energi det här tar? 

Snälla Olivia. Sök nån form av hjälp med det här, du behöver det. För DIN skull! Du kan inte fortsätta såhär. För jag antar att du också mår och mått piss över vår situation senaste åren. 

Låt inte oss kasta bort mer tid här. 

Orättvist

 Det är orättvist att jag inte får älska dig som jag vill. 

Det är orättvist att du väljer att inte gå förbi din rädsla.

Det är orättvist att se dig fortfarande älska men inte få.



Fan! 

Förra veckan..

 .. gick bättre än tidigare veckor. 

Tror mitt förra inlägg gav väldigt mycket insyn i mitt eget huvud. 

Förstå mig rätt, jag saknar dig fortfarande. Men det gör inte ont längre. Jag kan sakna "grejen" vi hade, men inte dig, lika mycket. 

Jag har känt att du har tänkt på mig mycket sista tiden. Vet att det är flummigt, men jag känner det. Den kopplingen vi har är på ett plan jag aldrig känt förut, och det är nog därför det är så svårt att släppa. 

Jag skulle vilja prata med dig. Men jag vågar inte. Inte än. 

Jag förstår mig själv nu.

 Eller.. egentligen varför jag mår så dåligt när jag är med Edvin, varför jag saknar dig som mest då, trots att det egentligen var då vi hade som minst kontakt utöver skrift. 

Jag hade lovat dig, och såg oss i en framtid, leva tillsammans och ta hand om mitt barn tillsammans. 

Det är besvikelse och sorg jag känner. Besviken på mig själv att jag inte lyckats, och sorg över att jag verkligen ville göra det här med dig. 

Jag såg oss där. Och jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det. Och att du så lätt valde bort det.. 

Sorg. En märklig sak. Och idag snubblade jag över den här texten. Så extremt träffsäker.

Det är en man som la upp på reddit som ett svar på en kille som inte visste hur han skulle göra när hans bästa vän gått bort. 

“Alright, here goes. I'm old. What that means is that I've survived (so far) and a lot of people I've known and loved did not. I've lost friends, best friends, acquaintances, co-workers, grandparents, mom, relatives, teachers, mentors, students, neighbors, and a host of other folks. I have no children, and I can't imagine the pain it must be to lose a child. But here's my two cents.

I wish I could say you get used to people dying. I never did. I don't want to. It tears a hole through me whenever somebody I love dies, no matter the circumstances. But I don't want it to "not matter". I don't want it to be something that just passes. My scars are a testament to the love and the relationship that I had for and with that person. And if the scar is deep, so was the love. So be it. Scars are a testament to life. Scars are a testament that I can love deeply and live deeply and be cut, or even gouged, and that I can heal and continue to live and continue to love. And the scar tissue is stronger than the original flesh ever was. Scars are a testament to life. Scars are only ugly to people who can't see.

As for grief, you'll find it comes in waves. When the ship is first wrecked, you're drowning, with wreckage all around you. Everything floating around you reminds you of the beauty and the magnificence of the ship that was, and is no more. And all you can do is float. You find some piece of the wreckage and you hang on for a while. Maybe it's some physical thing. Maybe it's a happy memory or a photograph. Maybe it's a person who is also floating. For a while, all you can do is float. Stay alive.

In the beginning, the waves are 100 feet tall and crash over you without mercy. They come 10 seconds apart and don't even give you time to catch your breath. All you can do is hang on and float. After a while, maybe weeks, maybe months, you'll find the waves are still 100 feet tall, but they come further apart. When they come, they still crash all over you and wipe you out. But in between, you can breathe, you can function. You never know what's going to trigger the grief. It might be a song, a picture, a street intersection, the smell of a cup of coffee. It can be just about anything...and the wave comes crashing. But in between waves, there is life.

Somewhere down the line, and it's different for everybody, you find that the waves are only 80 feet tall. Or 50 feet tall. And while they still come, they come further apart. You can see them coming. An anniversary, a birthday, or Christmas, or landing at O'Hare. You can see it coming, for the most part, and prepare yourself. And when it washes over you, you know that somehow you will, again, come out the other side. Soaking wet, sputtering, still hanging on to some tiny piece of the wreckage, but you'll come out.

Take it from an old guy. The waves never stop coming, and somehow you don't really want them to. But you learn that you'll survive them. And other waves will come. And you'll survive them too. If you're lucky, you'll have lots of scars from lots of loves. And lots of shipwrecks.”


Varför tänker jag att jag är oförmögen att älska dig när jag vet att jag redan gör det? 


Igår dök du upp i flödet

.. flera gånger.. och visade din tatuering. 


Egentligen borde jag blocka dig. Så jag inte ser sånt. 

Men jag kan inte. 


Du fortsätter..

 ... att vara den som dominerar i mitt huvud.

Igår tryckte du gilla på en grej jag la upp i en grupp. På morgonen var den borta. Varför? 

Om du vill säga nått, säg till mig.

Lek inte lekar, inte nu. Mitt hjärta klarar inte mer.

 
 
Totalt antal besökare: | Antal besökare idag:
(c) Patric Franksson 2010